Ibland blir man, som mamma, lite extra stolt över sina barn. Igår var Vincent på kalas ensam hos en kille från dagis. Det var första gången som han var bjuden på kalas utan tvillingsyrran. Det här var ett killkalas och Vincent var så exalterad över detta. Vincent har alltid varit lite blyg och försiktig, och jag blev ju såklart lite orolig över hur han skulle klara det. Jag vet inte varför, han är jättepoppis på dagis och har många kompisar. Men men, man är ju mamma...

Han gick på kalaset och kom hem och allt hade varit jättebra. Han var uppspelt och berättade glatt om allting.

Idag när jag lämnade på dagis så sprang jag på mamman som hade kalaset och stannade och pratade lite med henne. Hon berättade att hon var så imponerad av Vincent. Han hade varit glad hela tiden och varit så lätt att ha att göra med, sa hon. Hon sa också att hon tyckte att det märktes att han var van vid att ha nån annan (syrran) att ta hänsyn till hela tiden, för han var så snäll och omtänksam mot de andra. Hon sa att Vincent var hennes och hennes mammas klara favorit och att han var välkommen tillbaka när som helst. Han hade dessutom imponerat på dem genom att berätta vad klockan var och hur långt det var kvar av kalaset. Haha, han är för rolig.

Så kan ni förstå att jag gick in på dagis rak i ryggen och stolt över min lille grabb!